Vet att många kanske kommer känna att jag är en klen människa psykiskt men jag hoppas att med tiden när ni fått en story om allt jag gått igenom får begrepp varför jag mår som jag gör och varför jag mått så här, om ni är hatiska mot människor som tänker annorlunda kan ni lika gärna lämna nu.

Jag försöker se mig själv som en fighter även fast det är svårt idag med min medkänsla och det är väl en av anledningar som jag skapat en blogg. 

Tänkte börja en kort story hur jag växte upp.
Jag fick växa upp hellt ensam som barn då jag blev uppväxt med att man ska alltid stänga av när man mår dåligt men det var aldrig jag som person men fick göra som alla sa i många år tills det kom dagar då allting exploderade inombords och första gången detta hände gick jag väl i lågstadiet och det slutade åt helvete med andra ord, fick bo på ett behandlingshem i över ett år och det var kanske egentligen inte mitt bästa altenativ för min del för fick se när personal drog min syster i håret och blev tvingad till att personal och övriga människor skulle stenhålla mig för att jag mådde åt helvete, kommer till och med en gång när jag slängde mig ner i en trapp som kanske var 3 meter ner mot marken men otur som jag tänkte så fick personalen tag på mig. 
Detta är bara en bråkdel om vad jag fick uppleva här på behandlingshemet. 

Så om man ser på allt jag gick igenom redan då så är det väl inte konstigt man mått som man mått och ändå står jag upp och försöker fightas med mitt mående och mina problem för jag vill inget annat än att kunna må bra och leva ett bra liv även fast jag är annorlunda och till och med alltid känt att jag skulle aldrig komma till denna världen utan ska nog egentligen leva i en annat planet. 

Tack för mig för denna gången mer kommer kanske ikväll eller nästa dag! :)